Helgen via Turkish

Jo go vänner, då var det dags för resumén över helgen. Det kommer bli hyfsat kortfattat, men rätt mycket bilder, så lägg fingret på rullaren och scrolla ner bara. Nu åker vi.

Med anlagt metal-skägg och solbrillor lämnar jag lägenheten.

Min sambo, andra hälft, och storebror, kalla det vad ni vill, Samuel mötte upp mig. Fett hårdrock.

På upptåget. Läsandes herrtidningar av den mer modesta sorten. Alltså utan penetreringsbilder.

Gävle verkar ha fått storhetsvansinne. Det första vi möts av vid stationen är en massa bockar. Vad i helvete? Värt att nämna är att vid den zebrarandiga bocken dök det upp en tysk eller kanske holländsk turist som ville att jag skulle fota honom med den. Visst sa jag, men så började han posera mycket underligt, lite erotiskt nästan. Så jag sket i honom och gick därifrån.

Gävles ökända sex-affär. Ägs tydligen av en äckelgubbe, som kallas för “Knullgubben”.…tror jag.

En till JÄVLA bock. Man kom inte undan dem.

Bilsport hade tydligen nåt jävla biljippo i stan. Vilket innebar en massa upphottade VOLVO 240s och Scooter ur högtalarna.

På Los Sombreros kan mat äta god mat, och få mjölk till kaffet i Sveriges bögigaste lilla kanna.

Bilar i all ära, men vi är lite lyxigare, lite snyggare, lite svettigare.

Runt den här perioden mötte vi upp Sarah, Samuels syster, och drog iväg till bion för att avnjuta  ze neue  Batman. Och så här tycker jag om den:

Recension “The Dark Knight”:

Efter all hype och snack omkring Heath Ledger, hans död och hans insats så vore det väl en underdrift att säga att jag hade höga förväntningar. Och som de besannades! Herregud! Jag satt som på nålar och bara njöt av den här åkturen. Historien var mörkare än Kameruns U21-lag, manuset var tightare än en gymnaströv, och skådespelet var helt enkelt lysande. Helt plötsligt förstod jag varför Heath Ledger blev så hyllad. Han bär ju för fan nästan hela filmen själv! Aldrig har jag väl sett en sån komplett galen skurk i någon film nånsin. Så fullkomligt uppslukad av kaos och förstörelse att det nästan verkar finnas en logik med det han gör.

Lägg där till att alla de andra skådespelarna också briljerar, förutom Maggie Gyllenhaal, som tyvärr har fått en aningen platt roll, och cocktailen är total. Sprinkla med lysande soundtrack, som känns lika kaotiskt komponerad som Jokerns sinnelag, och passar som handen i handsken.

Åkturen bjuder på högklassig action, tokhysterisk spänning med många turer där man fan inte kan förutsäga ett skit, psykologiskt rävspel och många filosofiska frågeställningar som jag grubblar på ännu faktiskt.

Hittills årets bästa film, och puttar ner tidigare regerande “Gone baby gone” från plats ett. Bra jobbat Mr. Nolan.

Efter bion var vi så trötta att vi bara drog hem och kraschade. Fredagen var nu officiellt över.

Lördagen börjar…..

Bilfärd mot Götet!! Jag hade dagen till ära bränt en djävulsk massa hårdrocksskivor, som gick varma. Övertaggad och vid gott mod.

Pisspaus nånstans vid Avesta på en grusväg. Hårda killar kissar PÅ vägen.

Runt tolvsnåret. 45 grader i bilen. Kanske skulle ha haft en bil med AC?

Lunch i Örebro på en grill. Kyckling, bearnaisesås och pommes.

Värmen steg till 55 grader Fy fan…

Ja kära vänner här flyter det ett par timmar. Vi kom till slut till Göteborg. Och no offense Göteborgare, men vem I HELVETE designade vägarna i den där jävla staden? Han måste ha varit gravt förståndshandikappad! I alla andra städer finns det skyltar, streck på vägen, och framförallt vägar. Göteborg är ett jävla virrvarr av kullersten och spårvagnar. Dessa jävla spårvagnar. Jag hatar dem. Fan vi hade ju tänkt softa och dricka pils i några timmar innan konsert, men pga denna stadsplanering fick vi ju åla runt med bilen i nån timme innan vi kom fram till lägenheten vi skulle bo i. Duschade på 2 min, bytte om och begav oss ner på stan igen.

Nykammad, och med min älskade “Brave new world”-tissha.

Parkerade arslet på Palace, och beställde in hälsodrycken.

Aaah njutbart. Ska tilläggas att mitt ibland alla dessa goa gubbar från Götet kunde jag direkt peka uten stockholmare. Det kunde man ge sig fan på. Först såg jag honom bara. Han hade ett par äckliga solbrillor på sig, och så den infernaliskt töntiga uppvikna kragen på skjortan. Jag sa till Sarah och Samuel: “Kolla på den där snubben, hur han rör sig, hur han tror han äger hela stället, hur han tror han är så jävla cool. Han är stockholmare ger jag mig fan på. Och visst, han gled förbi vårat bord och snackade i telefon: “Aaaa visst serru, de e så jäääla sköönt här på västkusten nu asså….”.  Fan ibland hatar jag att ha rätt. Men som han betedde sig är jag rätt säker på att han fick ordentligt med stryk senare på kvällen.

Vi insåg att tiden inte var på vår sida, så vi bestämde oss för att skita i förbanden, och koncentrera oss på pilsen. Vafan jag har ju inte betalat 700 spänn för att se bänkvärmarna.

Klockan är nu alltså runt halv åtta, och solen steker verkligen. Tur att man fått i sig cirka 5 öl vid denna tidpunkt.

Sen var det bara att följa den oändliga karavan av pilgrimer som vandrade i ettlåååångt tåg för att komma till Ullevi.

På väg upp mot vår läktarplats gör Samuel plötsligt hårdrockstecknet igen. Det skulle komma att bli en del sådana.

Ullevi håller fotfarande på att fyllas. En som däremot inte behöver fyllas nåt merär aset som sitter snett framför mig, som skriker könsord åt random folk runtomkring. Funderar på att dra min stålhätta i nacken på honom. Skulle fanimej bli dagens hjälte då.

Ooook, det HADE varit nice att vara där nere på planen. Men vafan, man kan inte få allt. Jag är ju här i alla fall.

Och nu inser jag att min kamera helt enkelt är för kass för att få en bra bild på scenen. Exponeringen suger. Inte ens storbildskärmarna går att fota.

Lättare när det är mörkt då? Nä. Men  i alla fall är detta showens bästa nummer. “Rime of the ancient mariner”, där scenen täcks av dimma, Bruce glider runt i en mantel, och de tre gitarristerna onanerar i x antal minuter långt solo.

Har precis satt mig ner efter att ha hoppat som en dåre till “The Trooper”. Snett till höger om mig, några rader bort satt en typ 14-årig ungjävel med tuppkam som kastade burkar nerför läktaren. Har aldrig varit så sugen på att slå ihjäl nån som då. Varför ska det vara så jävla svårt att uppföra sig?

Efter konsertens slut skulle alla ta sig därifrån. 56000 pers som ska åt samma håll. Tjena. En dryg timme tog denna promenad.

Slutligen, kvällens skönaste T-shirt. Bars i dubbel upplaga av en man och hans hustru. Båda var överviktiga. Båda var britter.

Och så en berättelse om konserten i ren textform:

Recension Iron Maiden på Ullevi:

Ja vad säger man. Inte mycket blir så stort som att sitta en varm sommarkväll på ett fullsatt ( ja typ, “bara” 56000 ) och se världens största Heavy Metal-band? Jag hade aldrig sett dem, men allt man läst kan ju inte ljuga. “Världens bästa liveband” har det ju sagts. Om och om igen. Och igen. Jag sprang panikslaget och kissade bara minuter innan de skulle upp på scen, livrädd för att jag skulle missa en enda ton.

Då kom det. En svartvit film med första-världskrigsbilder rullade igång på storbildskärmarna, och om man kan sin Maiden vet man ju vad som väntar. Ett djävulskt yl ekar över arenan och det infernaliskt uppkåtande inledningsriffet till “Aces High” sätter igång. Och jävlar i mig! 56000 nävar flyger upp i luften och markerar en sjuhelvetes gemenskap. Japp, här är vi nu. Ett helvetiskt gäng Heavy metal-fans, från olika håll, som i detta nu skiter fullständigt i allt annat.

Att Bruce Dickinson är 49 år gammal märks inte en sekund. För efter inledningen skjuter de snabbt igång den fullständigt genialiska “2 minutes to midnight” och nu börjar man på allvar fatta att detta inte är någon selntrianturné gubbarna håller på med. Nej nej, turnén, som helt och hållet är för deras fans, med låtar från “the good old days” är helt enkelt deras sätt att säga: “Nej nej, vi ÄR fortfarande störst! Och vi tänker vara det ett tag till!”

Man kan tycka att de kör med lite väl säkra kort när de så självklart river av “Number of the beast”, “Run to the Hills” och “Fear of the dark”. Det skiter jag i. Och det skiter de övriga 55999 i också. Nävar i luften, allsång, och helvetiskt jävlaranamma gör detta till inte bara den bästa konsert jag sett, utan också förmodligen den bästa jag nånsin kommer att se också. Skit samma om jag inte fick planbiljett, på min läktare var stämningen nog så kokande, och utsikten var lysande. Inte en detalj gick om intet på Maidens ständigt skiftande scenbild, med explosioner, eldflammor, mumie-Eddie, cyborg-Eddie ( som “hjälpte” Steve Harris att spela bas ), den mästerligt komponerade episka historien i “Rime of the ancient mariner”, med skeppsknarret, röken, dimman ja ni vet ju vad jag pratar om.

När scen tonerna till sist klingar ut i en gudalik uthållning i “Hallowed be thy name” exploderar Ullevi, och applåderna tycks aldrig ta slut. Ingen verkar vilja gå därfrån. Men det gör vi. Med en liten klump av lycka i halsen. Och ett hårdrockstecken som aldrig tycks vilja släppa…

Well well, efter att konserten var över led vi alla tre av en fruktansvärd vätskebrist och huvudvärk. Vi var till en början lite sugna på en bärs eller fler. Men då resten av Ullevi verkade tycka samma sak blev helt plötsligt Göteborgs centrum något överbefolkat. Dvs helt jäfla omöjligt att ta sig in på en krog nånstans. Så vi sket i allt och drog hem och sov. The end.

Slutord: Den här helgen har varit sommarens bästa hittills. Och detta utan vare sig ligga eller drängfylla. Kanske finns det nåt mer i livet. Kanske….som att jag bär en Iron Maiden-tröja, och möter folk överallt. Vi tittar lite snabbt på varandra, och vi vet att vi hör ihop. I alla fall just nu. Just där. Just då. Då kanske det finns hopp för mänskligheten. Allt vi behöver är nåt gemensamt att tro på. Iron Maiden, Hallowed be thy name!

//Andreas